Min älskade lilla mormor...

Min mormor har alltid funnits där! Hon har alltid hållt oss barnbarn så kär!

Oroat sig och ojjat sig; " Det är bara en förkylning mormor... Jaa då, jag äter ordentligt...och katten har fått mat...(pust, stöön) Va??? Om jag har varma trosor på mig??? Inte vet jag... Joo då mormor det har jag säkert..?"

Åh, överbeskyddande mormor!!!

Men så... När något allvarligt har hänt på riktigt... När man med vånda har tänkt "Hur ska hon ta det här då? Det här går aldrig väl..." Vem är det då som varit lugn och stark? Vem är det då som har sagt kloka, varma och förstående ord? Jo, min lilla mormor! Jag är så evinnerligt tacksam för min mormor!!!

Tanken på att mormor, precis som alla andra, skulle åldras och en dag bli gammal eller sjuk har aldrig funnits! Åren har gått, det gör dom ju... Men, mormor, hon har alltid förblivit ung. Omedvetet har det känts som att hon alltid kommer att finnas där! Tanken har inte funnits att hon skulle bli gammal och en dag... nää... där har tanken slutat, om inte förr.

Fram till för några år sedan...

"Jag glömmer så mycket Nina". Ja, men herregud det gör ju jag också! Det är dagens stress inget annat. Svarade jag.

Sen... mer och mer... Spisen glöms på, mormor kliver upp på natten för nu är det väl morgon?.. Allt mer förrvirrad! Slutligen... Alzheimers! Va??? Inte mormor!!!

Idag bor hon på ett ålderdomshem. Vissa dar är bättre och andra sämre. Jag har hälsat på ibland, men alltför sällan egentligen! Om hon bara hde bott närmare... Ibland vet hon vilka vi är när vi kommer och hälsar på, ibland inte. Ofta har hon glömt bort vårt besök ca en halvtimme efter att vi gått därifrån.

Min kära lilla mormor, hur kunde det bli så här? Du skulle ju alltid finnas, var det tänkt! Det känns så svårt och konstigt... Hur ser din värld, som du lever i, ut mormor???

Ett är jag nästan säker på, att, trots att hon glömmer oss och ofta vandrar in i sin egen oförklarliga värld, djupt inom henne känner hon vår närvaro och hur mycket vi älskar henne! Så måste det vara!!!

Detta är en hyllning till min mormor! Trots hennes pjoskande och daltande, som ibland drev oss till vansinne, har hon alltid varit trygg och stark när det har behövts! Och pjoskandet, ja det har ju bara varit ett bevis på sin kärlek till oss!

Jag älskar dig av hela mitt hjärta mormor!!! Och jag tackar Gud och hela universum att just du blev vår mormor!!! Du kan inte läsa det här, men kanske känner du på något vis av mina tankar och känslor ändå!? Eller så skriver jag ett kort till dig och berättar... Varför inte?