Om kärlek...

"Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få...
Sjung vackert med skårrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå..."

Ja, detta är några strofer ur en av Gustav Frödings dikter. En dikt som jag tycker är väldigt vacker samtidigt som den är otroligt sorglig. Vad vill jag diskutera genom den här dikten då..? Ja, inte är det att jag tycker att man ska köpa sig kärlek! Det kan ju i och för sig vara en senare diskussionsfråga...vi får se...

Nej, det jag tänker på är att här har vi en man som är djupt olycklig, både i hjärta och själ. Under sin livstid så åkte han in och ut på olika psykavdelningar flera gånger om. Han försökte också ta sitt liv på diverse groteska sätt. Han klassades som en djupt sinnesstörd människa. I en av hans biografier, vilken komer jag inte ihåg, går att läsa att han ansåg själv att han inte var värd att älskas! Han bad till och med hororna han besökte om ursäkt för att de var tvugna att ta emot honom...

Trots denna själsliga misär och bitterhet över livet slutade han aldrig att tro på kärleken! Är inte det fantastiskt?!?!? Känns inte det hoppingivande för ens egna kantstötta hjärta?!? För mig känns det så iallafall! Kunde Fröding, trots all den smärta han bar inom sig under sin livstid, smärta som ödelade hans väg mot den sanna lyckan, känna en sådan värme till kärleken, ja då kan nog vi alla det. När vi fått sörja och slickat våra sår så kan vi med hans liv i baktanke resa oss upp igen och, starkare än tidigare ha vår tillit till kärleken!

När den djupa "hållerlivetut-kärleken" kommer vet man aldrig. Kanske om 10 år, i morgon eller kanske om två timmar... Ingen vet. Jag är däremot ganska säker på att man måste våga tro att kärleken ska komma till slut, för att den ska kunna komma. Tror vi inte att vi är värda tvåsamhetens kärlek, att för MIG finns ingen, ja då kommer vi antagligen missa den. Även om den så skulle stå och knacka på utanför dörren. Vi är då så förblindade och upptagna med att tycka illa om oss själva att vi inte upptäcker den! Ve och fasa!!! Hemska tanke!!! Det vill jag INTE ska drabba mig (och ingen annan heller för den delen)!!!

Ibland känner jag mig misströstande. Särskilt nu, när min egna saga om den rätte har gått i kras. Igår kväll låg jag och tyckte synd om mig själv och tänkte; Nää jag kommer aaaldriiig hitta min livskamrat! Jag kommer aaaldriiig känna en sådan passion för någon igen!!! Det var då jag kom o tänka på Gustav Frödings dikt och det var då som jag, återigen, började vända mina tankar uppåt mot ljuset, istället för ner mot det bottenlösa mörkret. Därför skriver jag om detta i min blogg. Om jag blev lite mer positiv i mina tankar om den ljuva kärleken, kanske jag kan hjälpa någon annan att bli det oxå!!!

Kärleken är en levande kraft inom oss som behöver energi för att leva och blomstra ut. Har vi inte den energin och tron på oss själva och livet så vissnar den sakta och dör. När vi däremot kärleken med energi, vilja och livskraft, växer den sig starkare och starkare. Den kommer att lysa genom vår kropp och våra gester! Den kommer då att smitta av sig till andra människor runt oss, sända signaler som; "Här är jag", "Se mig", "Jag älskar och vill bli älskad"!!! Därefter, när vi minst anar det kommer vi möta den stora kärleken igen!!! Kanske inte med exakt samma passion eller vansinne, ingen kärlek till en människa är den andra lik. Därmed inte sagt att den nya kärleken är sämre...Den kanske till och med är bättre...

Ja, det här var lite av mina tankar. Hur tänker ni om kärleken, kära läsare???

Puss och kram till er alla!!! =)