Min älskade lilla mormor...

Min mormor har alltid funnits där! Hon har alltid hållt oss barnbarn så kär!

Oroat sig och ojjat sig; " Det är bara en förkylning mormor... Jaa då, jag äter ordentligt...och katten har fått mat...(pust, stöön) Va??? Om jag har varma trosor på mig??? Inte vet jag... Joo då mormor det har jag säkert..?"

Åh, överbeskyddande mormor!!!

Men så... När något allvarligt har hänt på riktigt... När man med vånda har tänkt "Hur ska hon ta det här då? Det här går aldrig väl..." Vem är det då som varit lugn och stark? Vem är det då som har sagt kloka, varma och förstående ord? Jo, min lilla mormor! Jag är så evinnerligt tacksam för min mormor!!!

Tanken på att mormor, precis som alla andra, skulle åldras och en dag bli gammal eller sjuk har aldrig funnits! Åren har gått, det gör dom ju... Men, mormor, hon har alltid förblivit ung. Omedvetet har det känts som att hon alltid kommer att finnas där! Tanken har inte funnits att hon skulle bli gammal och en dag... nää... där har tanken slutat, om inte förr.

Fram till för några år sedan...

"Jag glömmer så mycket Nina". Ja, men herregud det gör ju jag också! Det är dagens stress inget annat. Svarade jag.

Sen... mer och mer... Spisen glöms på, mormor kliver upp på natten för nu är det väl morgon?.. Allt mer förrvirrad! Slutligen... Alzheimers! Va??? Inte mormor!!!

Idag bor hon på ett ålderdomshem. Vissa dar är bättre och andra sämre. Jag har hälsat på ibland, men alltför sällan egentligen! Om hon bara hde bott närmare... Ibland vet hon vilka vi är när vi kommer och hälsar på, ibland inte. Ofta har hon glömt bort vårt besök ca en halvtimme efter att vi gått därifrån.

Min kära lilla mormor, hur kunde det bli så här? Du skulle ju alltid finnas, var det tänkt! Det känns så svårt och konstigt... Hur ser din värld, som du lever i, ut mormor???

Ett är jag nästan säker på, att, trots att hon glömmer oss och ofta vandrar in i sin egen oförklarliga värld, djupt inom henne känner hon vår närvaro och hur mycket vi älskar henne! Så måste det vara!!!

Detta är en hyllning till min mormor! Trots hennes pjoskande och daltande, som ibland drev oss till vansinne, har hon alltid varit trygg och stark när det har behövts! Och pjoskandet, ja det har ju bara varit ett bevis på sin kärlek till oss!

Jag älskar dig av hela mitt hjärta mormor!!! Och jag tackar Gud och hela universum att just du blev vår mormor!!! Du kan inte läsa det här, men kanske känner du på något vis av mina tankar och känslor ändå!? Eller så skriver jag ett kort till dig och berättar... Varför inte?

Om kärlek...

"Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få...
Sjung vackert med skårrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå..."

Ja, detta är några strofer ur en av Gustav Frödings dikter. En dikt som jag tycker är väldigt vacker samtidigt som den är otroligt sorglig. Vad vill jag diskutera genom den här dikten då..? Ja, inte är det att jag tycker att man ska köpa sig kärlek! Det kan ju i och för sig vara en senare diskussionsfråga...vi får se...

Nej, det jag tänker på är att här har vi en man som är djupt olycklig, både i hjärta och själ. Under sin livstid så åkte han in och ut på olika psykavdelningar flera gånger om. Han försökte också ta sitt liv på diverse groteska sätt. Han klassades som en djupt sinnesstörd människa. I en av hans biografier, vilken komer jag inte ihåg, går att läsa att han ansåg själv att han inte var värd att älskas! Han bad till och med hororna han besökte om ursäkt för att de var tvugna att ta emot honom...

Trots denna själsliga misär och bitterhet över livet slutade han aldrig att tro på kärleken! Är inte det fantastiskt?!?!? Känns inte det hoppingivande för ens egna kantstötta hjärta?!? För mig känns det så iallafall! Kunde Fröding, trots all den smärta han bar inom sig under sin livstid, smärta som ödelade hans väg mot den sanna lyckan, känna en sådan värme till kärleken, ja då kan nog vi alla det. När vi fått sörja och slickat våra sår så kan vi med hans liv i baktanke resa oss upp igen och, starkare än tidigare ha vår tillit till kärleken!

När den djupa "hållerlivetut-kärleken" kommer vet man aldrig. Kanske om 10 år, i morgon eller kanske om två timmar... Ingen vet. Jag är däremot ganska säker på att man måste våga tro att kärleken ska komma till slut, för att den ska kunna komma. Tror vi inte att vi är värda tvåsamhetens kärlek, att för MIG finns ingen, ja då kommer vi antagligen missa den. Även om den så skulle stå och knacka på utanför dörren. Vi är då så förblindade och upptagna med att tycka illa om oss själva att vi inte upptäcker den! Ve och fasa!!! Hemska tanke!!! Det vill jag INTE ska drabba mig (och ingen annan heller för den delen)!!!

Ibland känner jag mig misströstande. Särskilt nu, när min egna saga om den rätte har gått i kras. Igår kväll låg jag och tyckte synd om mig själv och tänkte; Nää jag kommer aaaldriiig hitta min livskamrat! Jag kommer aaaldriiig känna en sådan passion för någon igen!!! Det var då jag kom o tänka på Gustav Frödings dikt och det var då som jag, återigen, började vända mina tankar uppåt mot ljuset, istället för ner mot det bottenlösa mörkret. Därför skriver jag om detta i min blogg. Om jag blev lite mer positiv i mina tankar om den ljuva kärleken, kanske jag kan hjälpa någon annan att bli det oxå!!!

Kärleken är en levande kraft inom oss som behöver energi för att leva och blomstra ut. Har vi inte den energin och tron på oss själva och livet så vissnar den sakta och dör. När vi däremot kärleken med energi, vilja och livskraft, växer den sig starkare och starkare. Den kommer att lysa genom vår kropp och våra gester! Den kommer då att smitta av sig till andra människor runt oss, sända signaler som; "Här är jag", "Se mig", "Jag älskar och vill bli älskad"!!! Därefter, när vi minst anar det kommer vi möta den stora kärleken igen!!! Kanske inte med exakt samma passion eller vansinne, ingen kärlek till en människa är den andra lik. Därmed inte sagt att den nya kärleken är sämre...Den kanske till och med är bättre...

Ja, det här var lite av mina tankar. Hur tänker ni om kärleken, kära läsare???

Puss och kram till er alla!!! =)

Tankar om en dikt...

Vad vill jag säga med dikten här nedan då? Jo, att man inte ska fastna i sina förflutna misstag och sorger!!! Visst har jag gjort en hel del som jag ångrat efteråt. "Om jag bara inte hade gjort av med alla de där pengarna", "om jag inte hade varit så himla godtrogen så hade det här aldrig hänt"! Osv osv... Och visst, det är väldigt enkelt att vara efterklok, och det skulle vara helt underbart om man kunde se in i framtiden så man slapp göra alla dumma misstag! MEN nu är det inte så!!!

Vidare går mina funderingar till vart det leder, att gräma sig och ångra sina misstag eller sorger? Är det något som blir bättre av det? Kan vi förändra det förflutna? Nej, vi kan ju inte det! Men vi kan sörja och bearbeta våra missöden, för en tid! Vi kan försöka lära av det förgångna! Vi måste därefter, något visare, gå vidare i livet med nya förhoppningar! Gör vi inte det fastnar vi i bitterhetens och självömkans träsk. Ett träsk som förgiftar vår omvärld och chanser att återigen finna glädje i tillvaron! Låter inte som ett så himla frestande tillstånd va!? Gräv inte efter skit, vaska efter guld!!! Eller vad säger ni läsare???

Puss o kram till er alla!!! =)

En dikt...

When its raining and it´s grey outside, it feels like everything has died...
Think of how the raindrops falling and feeding our driedout earth, and brings it back to life.

When the winter comes with freezing cold and unblessed snow...
Think about the joy and happiness it brings, in the eyes of a child.

When your heart is crying the sadest of the sadest tears for broken love and hopes in life...
Have strength and faith in the comming years for bringing sunshine to your soul again.

Be there, in your pain and disaster... Feel the feelings and let them out...
Touch them! Taste them! Hate them!

And then... Accept them and set them free.

Then and only then you can find new, lifegiving, growing thoughts in your soul.
They will guide you to new adventures on the road of life...
And on the way you will find true happiness and love...-The meaning of life!